Ska man skratta eller ska man gråta?
Det som händer runt omkring oss i världen är overkligt men sant. Det är liksom svårt att ta in, jag försöker leva min vardag så normalt som möjligt men det går liksom inte att förtränga verkligheten.
En fråga som kommer till mig är:
Hur gör dom som levt i krig under lång tid?
Jag ställde frågan och fick svaret:
Det är inte mitt val när det är dags för mig att dö.
Jag måste lita på Gud och att han har en bra plan för mig.
Jag tänker inte så mycket på Corona viruset och jag är inte rädd. Jag håller mig ren och vidtar dom åtgärder jag kan för att inte bli sjuk eller smitta andra.
Vi måste hitta ett sätt som får tiden att gå och livet går vidare trots Corona.
Jag kan inte mer än att hoppas att jag får många år till att leva. Men blir min tid kortare än vad jag själv önskar så vill jag leva denna tid jag har kvar så bra som möjligt.
Ska jag vara ärlig emot dig som läser så är jag rädd. Jag är rädd för mina barns skull och jag är rädd för min egen skull. Det är så frustrerande att inte kunna göra något utan jag måste avvakta på att forskningen skall gå framåt och att stormen ska lägga sig.
Jag har haft massor med otur i livet. Ska oturen förfölja mig vidare eller ska jag för en gång skull få tur?
Vi måste hitta glädjen i vardagen.
/Susann
Should you laugh or should you cry?
What is happening around us in the world is unreal but true. It's kind of hard to take in, I try to live my everyday life as normally as possible but I can't just forget the reality.
One question that comes to me is:
How do they who have lived in war for a long time?
I asked the question and got the answer:
It's not my choice when it's time for me to die.
I have to trust God and he has a good plan for me.
I don't think much about the Corona virus and I'm not afraid. I stay clean and take the measures I can to not get sick or infect others.
We have to find a way to make time go and life goes on despite the Corona virus.
I can only hope that I will have many years to live. But if my time is shorter than I want, I want to live this time I have as good as possible.
Should I be honest with you who read this, I am afraid. I am afraid for the sake of my children and I am afraid for my own sake. It's so frustrating not being able to do anything, but I have to wait for the research to move forward and for the storm to settle.
I've had lots of bad luck in my life. Will the misfortune continue to persecute me or will I be lucky for once?
We must find the joy of everyday life.
/Susann
