Dagarna går sakta men säkert.
Jag försöker att hålla mitt humör uppe. Men det är svårt.
Inget är som det varit och frågan är om det någonsin kommer att bli som det varit?
Jag kastas mellan hopp och förtvivlan precis som många andra världen över.
Jag har aldrig varit personen som gett upp men nu är känslan stor att bara ge upp.
Det finns personer i mitt liv som betyder allt för mig och jag mår som bäst när jag får ha dom runt omkring mig.
Tyvärr är det bara tre av fyra som jag har möjlighet att ha här med mig.
Efter 7 veckor isolerad från omvärlden mer eller mindre till 100% så känner jag mig ensam. Jag går mina promenader och jag tar med mig kameran för att kunna förmedla det jag ser och upplever med dig som besöker mig här eller på mitt Instagram.
När jag möter någon på mina dagliga promenader så säger jag Hej och ler. Mitt i allt detta så måste vi våga söka kontakt och visa människor som vi möter att vi både hör och ser dom. För vi är inte ensamma.
Vi måste finnas för varandra.
Kämpa på.
/Susann
The days go by slowly but surely.
I try to keep my mood up. But it is hard.
Nothing is as it has been and the question is whether it will ever be as it has been?
I am thrown between hope and despair just like many others around the world.
I have never been the person to give up but now the feeling is great to just give up now.
There are people in my life that mean everything to me and I feel best when I have them around me.
Unfortunately, there are only three out of four that I have the opportunity to have close to me now.
After 7 weeks isolated from the outside world more or less to 100%, I feel alone. I walk on my daily walks and I bring my camera to share what I see and experience with you who visit me here or on my Instagram.
When I meet someone on my daily walks I say hello and smile. In the midst of all this, we must dare to seek contact and show people that we meet that we both hear and see them. Because we are not alone.
We must exist for each other.
Fight on.
/ Susann
